tisdag 24 maj 2011
Sigtuna Summer IPA, dålig flaska.
Provade Sigtunas nya direkt när den kom på Systembolaget förra veckan. Tyckte den var riktigt god. Inhandlade i går ett par flaskor till i Nordstan. Öppnade en efter maten i dag. Usch! Smakade metall och var rätt spritig. Hoppas att det var en isolerad flaska med problem. I morgon öppnas nästa flaska. Förhoppningsvis mycket bättre. Har en känsla av att det kommer drickas några flaskor av denna öl på nya balkongen som invigs på torsdag.
tisdag 17 maj 2011
Port Brewing Hop 15 från privatimport
Var för en stund sedan förbi systembolaget och hämtade en beställd låda Hop 15. Buteljerad för bra precis fem månader sedan. Innebär det då att den är humletrött och tråkig?
Nej, inte alls! Har hällt upp ett glas och sitter och njuter. Kanske inte riktigt lika humlig i doften som helt färsk, men det tar den igen i den fylliga smaken och härliga beskan. Kan tänka mig att den här kommer vara riktigt god även om ett år då den känns lite som ett amerikansk barleywine i sin maltiga kropp. Min rekommendation är att köpa en låda om Brill fortfarande har några kvar.
Nej, inte alls! Har hällt upp ett glas och sitter och njuter. Kanske inte riktigt lika humlig i doften som helt färsk, men det tar den igen i den fylliga smaken och härliga beskan. Kan tänka mig att den här kommer vara riktigt god även om ett år då den känns lite som ett amerikansk barleywine i sin maltiga kropp. Min rekommendation är att köpa en låda om Brill fortfarande har några kvar.
tisdag 10 maj 2011
Fräsch öl med gammal malt?
Den gångna helgen var det som många säkert vet SM i hembryggning. Själv hade jag inte tänkt ställa upp med några öl i år, helt enkelt för att jag knappt bryggt något sedan min son Charlie Frosti föddes i augusti. I slutet av mars rensade jag dock i förrådet och hittade några gamla bortglömda humlepåsar (100 g vardera av Motueka, Riwaka och Nelson Sauvin) samt några öppnade påsar med krossad malt (pale alemalt krossad i april 2010, pilsnermalt krossad i mars 2010 och vetemalt krossad i juni 2009). Instinktivt tänkte jag först kasta bort dessa gamla maltrester, men ändrade mig snabbt och beslutade mig för att brygga en öl med de stackars bortglömda ingredienserna. Jag förväntade mig inte att det skulle bli något bra av det, med så pass gammal krossad malt som legat i ett förråd där temperaturen varierar mellan minusgrader och +30 grader. Det borde väl på något sätt slå igenom som oxidation eller andra felsmaker. Eller?
En IPA blev det, Charlie Frosti #2, eftersom det är den andra ölen jag bryggt med min son (den första var med på Amylases sensommarölsträff förra året och fick ett bra mottagande där).
Efter bryggning, jäsning, torrhumling, flasktapning och kolsyrejäsning var det med förvåning jag provade den första flaskan. Resultatet hade blivit en ljus, torr, krispig, fräsch, törstsläckar-ipa med en mjuk beska. Riktigt gott. Inte ett endaste spår av gammal malt. Hmm. Fick mig att lite omvärdera hur "färsk" malt man alla gånger behöver ha i sina brygder. Kanske skulle resultatet blivit ett annat om jag bryggt en annan öltyp. Jag vet inte.
Jag skickade för skojs skull in de obligatoriska fem flaskorna till SM:s domartävling och i dag kom domarprotokollet med posten. Domarna verkar ha haft ungefär samma uppfattning som jag. Ölet har av samtliga domare klassats som mycket bra, med mestadels positiva omdömen som "mycket ananas i doften, blommig och fruktig", "fräscht öl", "blommigt humlig", "mycket intressant öl", "härligt skarp terpentindoft" (hmm...är detta positivt?), "bra ipa". Inte en endaste kommentar om någon gammal, oxiderad, ofräsch malt. Kul och för mig lite oväntat.
Två av domarna tycker ölen är för ljus för stilen, något jag håller med om, det är bara att jag gillar mina ipor ljusa. En domare vill ha mer smakhumle. För fyra veckor sedan skulle jag inte alls hållit med där. Nu gör jag det. Charlie Frosti #2 lider av samma problem som flertalet av mina välhumlade öl; doft och smakhumlen klingar snabbt av kraftigt. En flaska 2 veckor efter flasktappning är något helt annat än en flaska från samma batch bara ett par veckor senare och jag vet inte vad jag ska göra för att få ölen att "hålla" längre. Jag drack precis en flaska, en av de sista (bara tre kvar nu). Jag tycker fortfarande att det är en bra, god, öl. Men bara för 2-3 veckor sedan var den så mycket bättre. Ja, ja. Lösningen för mig kanske är att brygga riktigt små batcher av mina IPA och DIPA, 5-10 liter, så att de tar slut snabbt. Men är det gott vill man ju gärna kunna ha ett gäng flaskor i kylen ett tag...
En IPA blev det, Charlie Frosti #2, eftersom det är den andra ölen jag bryggt med min son (den första var med på Amylases sensommarölsträff förra året och fick ett bra mottagande där).
Efter bryggning, jäsning, torrhumling, flasktapning och kolsyrejäsning var det med förvåning jag provade den första flaskan. Resultatet hade blivit en ljus, torr, krispig, fräsch, törstsläckar-ipa med en mjuk beska. Riktigt gott. Inte ett endaste spår av gammal malt. Hmm. Fick mig att lite omvärdera hur "färsk" malt man alla gånger behöver ha i sina brygder. Kanske skulle resultatet blivit ett annat om jag bryggt en annan öltyp. Jag vet inte.
Jag skickade för skojs skull in de obligatoriska fem flaskorna till SM:s domartävling och i dag kom domarprotokollet med posten. Domarna verkar ha haft ungefär samma uppfattning som jag. Ölet har av samtliga domare klassats som mycket bra, med mestadels positiva omdömen som "mycket ananas i doften, blommig och fruktig", "fräscht öl", "blommigt humlig", "mycket intressant öl", "härligt skarp terpentindoft" (hmm...är detta positivt?), "bra ipa". Inte en endaste kommentar om någon gammal, oxiderad, ofräsch malt. Kul och för mig lite oväntat.
Två av domarna tycker ölen är för ljus för stilen, något jag håller med om, det är bara att jag gillar mina ipor ljusa. En domare vill ha mer smakhumle. För fyra veckor sedan skulle jag inte alls hållit med där. Nu gör jag det. Charlie Frosti #2 lider av samma problem som flertalet av mina välhumlade öl; doft och smakhumlen klingar snabbt av kraftigt. En flaska 2 veckor efter flasktappning är något helt annat än en flaska från samma batch bara ett par veckor senare och jag vet inte vad jag ska göra för att få ölen att "hålla" längre. Jag drack precis en flaska, en av de sista (bara tre kvar nu). Jag tycker fortfarande att det är en bra, god, öl. Men bara för 2-3 veckor sedan var den så mycket bättre. Ja, ja. Lösningen för mig kanske är att brygga riktigt små batcher av mina IPA och DIPA, 5-10 liter, så att de tar slut snabbt. Men är det gott vill man ju gärna kunna ha ett gäng flaskor i kylen ett tag...
lördag 7 maj 2011
Bryggeriet Djævlebryg Mareridt
En rököl jäst med bland annat brettanomyces. Hmm...kan det vara något. Känns på förhand som att antingen är det en annorlunda, helt underbar öl, eller å är det ett riktigt magplask till dryck som inte alls fungerar.
Den ser i alla fall rätt vacker ut i glaset, lite grann som utspädd nyponsoppa, med ett inbjudande skum. Det första jag tänker på när jag lägger näsan i skummet är hur kläderna doftade dagen efter jag lekte med majbrasor i min barndom, rätt kraftig skogsbrand. Den tunga rökdoften dämpas dock snabbt och lägger sig i bakgrunden som en lätt pyrande grillbrasa. Den dämpade rökdoften lämnar i stället plats för citrus och en kryddighet som jag inte riktigt kan sätta ord på. En rätt inbjudande doft. Spännande!
Aggresiva kolsyrebubblor attackerar gommen. Smaken är lätt rök, tjära, gräs, citrus. Den känns på något sätt både söt och champagnetorr på samma gång, sträv på tungan, med en beska som sakta växer i munnen. Den lätt pyrande grillbrasan får då och då extra syre och förvandlas snabbt till ett fullstort bål, men lika snabbt släcks elden igen. Jag känner mig lätt vilse när min första reaktion är "usch", men direkt därefter "mmm, det här var ju rätt gott". Det tar en stund innan jag bestämmer mig för att det nog smakar rätt gott trots allt.
Ölets främsta kvalitet är nog djupet i de olika dofterna och smakerna, som hela tiden förändras där röken i ena stunden sjunger solo innan kören med citrus, gräs, peppar, jäst med flera tar över. Ändå lyfter inte ölen hela vägen fram till underbar, utan blir i mina ögon BARA bra, en överraskande lätt och fräsch dryck som jag mycket väl kan tänka mig ute på den nya balkongen när solen försvinner bakom takåsarna.
Den ser i alla fall rätt vacker ut i glaset, lite grann som utspädd nyponsoppa, med ett inbjudande skum. Det första jag tänker på när jag lägger näsan i skummet är hur kläderna doftade dagen efter jag lekte med majbrasor i min barndom, rätt kraftig skogsbrand. Den tunga rökdoften dämpas dock snabbt och lägger sig i bakgrunden som en lätt pyrande grillbrasa. Den dämpade rökdoften lämnar i stället plats för citrus och en kryddighet som jag inte riktigt kan sätta ord på. En rätt inbjudande doft. Spännande!
Aggresiva kolsyrebubblor attackerar gommen. Smaken är lätt rök, tjära, gräs, citrus. Den känns på något sätt både söt och champagnetorr på samma gång, sträv på tungan, med en beska som sakta växer i munnen. Den lätt pyrande grillbrasan får då och då extra syre och förvandlas snabbt till ett fullstort bål, men lika snabbt släcks elden igen. Jag känner mig lätt vilse när min första reaktion är "usch", men direkt därefter "mmm, det här var ju rätt gott". Det tar en stund innan jag bestämmer mig för att det nog smakar rätt gott trots allt.
Ölets främsta kvalitet är nog djupet i de olika dofterna och smakerna, som hela tiden förändras där röken i ena stunden sjunger solo innan kören med citrus, gräs, peppar, jäst med flera tar över. Ändå lyfter inte ölen hela vägen fram till underbar, utan blir i mina ögon BARA bra, en överraskande lätt och fräsch dryck som jag mycket väl kan tänka mig ute på den nya balkongen när solen försvinner bakom takåsarna.
onsdag 4 maj 2011
Årets första picnick med Lou Pepe
Kvalitetsmat med lokal öl i Östersund
Var "hem" till Jämtland en sväng i påsk för att hälsa på mor och far. Påskhelgen bjöd på en massa gott, främst i form av öl, men även en del god mat slank ner mellan ölen.
Bland annat blev det middag ute på påskafton, på en restaurang jag gärna rekommenderar:
Restaurang Arctura, belägen på toppen av en gigantisk termos, med panoramautsikt över Östersund, Frösön och stora delar av Storsjöbygden. Jag har väl varit lite skeptisk till den här restaurangen efter att ha hört en del mindre bra om maten. De bytte dock för en tid sedan kock, något som enligt min mor fick fart på stället, maten skulle nu matcha utsikten, vilket inte är helt lätt. Mina förhoppningar höjdes ytterligare när jag studerade den korta menyn (3 förrätter, 4 varmrätter och 4 desserter) och snabbt konstaterade att jag gärna ville prova samtliga rätter.
Till förrätt föll valet på Carpaccio av reninnanlår med hjorton, friterad persilja, smörstekt surdegsbröd och camembert. En sann fröjd för både öga och gom. Det blev ett riktigt fyrverkeri av subtila smaker i munnen där de olika komponenterna visade sig i olika lager. Vackert parad med en lokal öl som jag inte hört talas om innan, Vildmarkslager från Jämtlands Bryggeri, en fruktig, fräsch modern lager med lite typiska Jämtlands-smöriga toner. Gott!
När ölen var slut och tallriken i det närmsta skinande ren beställdes en flaska Hell in för att drickas till varmrätten, Honungs- och senapskryddad lammytterfilé med blomkålspuré, rödvinssås och mandelpotatis. Köttet som beställts in medium rare var både tillagat och kryddat perfekt, tillbehören precis rätt för att komplettera köttet och lyfta rätten till en riktigt hög nivå. Faktiskt en av de bättre lammrätterna jag ätit sedan ett besök på Apotek i Reykjavik för sju år sedan (en middag som för övrigt var en sagolik upplevelse)
Som söt avrundning valdes Kall soppa på rabarber och jordgubbar med vit chokladmousse och mandelskorpor. Simpelt men ack så gott.
Med både nöjd mage och knopp lämnade jag så toppen av termosen med ett leende på läpparna, fast besluten att besöka etablissemanget igen för att se vad som då bjuds på menyn.
Lokala råvaror, en liten meny som ofta byts, hög kvalitet på maten, goda drycker, humana priser och en utsikt som få restauranger kan skryta med gör att jag skulle besöka stället regelbundet om jag nu råkade bo lite närmare...
Bland annat blev det middag ute på påskafton, på en restaurang jag gärna rekommenderar:
Restaurang Arctura, belägen på toppen av en gigantisk termos, med panoramautsikt över Östersund, Frösön och stora delar av Storsjöbygden. Jag har väl varit lite skeptisk till den här restaurangen efter att ha hört en del mindre bra om maten. De bytte dock för en tid sedan kock, något som enligt min mor fick fart på stället, maten skulle nu matcha utsikten, vilket inte är helt lätt. Mina förhoppningar höjdes ytterligare när jag studerade den korta menyn (3 förrätter, 4 varmrätter och 4 desserter) och snabbt konstaterade att jag gärna ville prova samtliga rätter.
Till förrätt föll valet på Carpaccio av reninnanlår med hjorton, friterad persilja, smörstekt surdegsbröd och camembert. En sann fröjd för både öga och gom. Det blev ett riktigt fyrverkeri av subtila smaker i munnen där de olika komponenterna visade sig i olika lager. Vackert parad med en lokal öl som jag inte hört talas om innan, Vildmarkslager från Jämtlands Bryggeri, en fruktig, fräsch modern lager med lite typiska Jämtlands-smöriga toner. Gott!
När ölen var slut och tallriken i det närmsta skinande ren beställdes en flaska Hell in för att drickas till varmrätten, Honungs- och senapskryddad lammytterfilé med blomkålspuré, rödvinssås och mandelpotatis. Köttet som beställts in medium rare var både tillagat och kryddat perfekt, tillbehören precis rätt för att komplettera köttet och lyfta rätten till en riktigt hög nivå. Faktiskt en av de bättre lammrätterna jag ätit sedan ett besök på Apotek i Reykjavik för sju år sedan (en middag som för övrigt var en sagolik upplevelse)
Som söt avrundning valdes Kall soppa på rabarber och jordgubbar med vit chokladmousse och mandelskorpor. Simpelt men ack så gott.
Med både nöjd mage och knopp lämnade jag så toppen av termosen med ett leende på läpparna, fast besluten att besöka etablissemanget igen för att se vad som då bjuds på menyn.
Lokala råvaror, en liten meny som ofta byts, hög kvalitet på maten, goda drycker, humana priser och en utsikt som få restauranger kan skryta med gör att jag skulle besöka stället regelbundet om jag nu råkade bo lite närmare...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)